Andningen är ett av de mest kraftfulla verktyg vi har. Sättet vi andas är hur vi lever. Andningen påverkar direkt vårt inre tillstånd, men det går åt båda hållen – hur vi mår påverkar vår andning, och genom vår andning kan vi påverka hur vi mår. Varje känsla kommer med ett speciellt sätt att andas. Även den minsta humörförändring återspeglas i din andning. När vi är stressade eller upprörda tenderar vi att andas snabbare och ytligare, vilket aktiverar det sympatiska nervsystemet (SN) (som ansvarar för att öka vårt tillstånd av vakenhet eller aktivera ”fight or flight-responsen”), när vi är avslappnade, lugna och känner oss säkra, tenderar vi att andas djupare och långsammare, vilket aktiverar parasympatiska nervsystemet (PSN) (ansvarig för ”vila och smälta”). SN och PSN är en del av det autonoma nervsystemet. Som sagt tidigare går förhållandet mellan andning och vårt känslomässiga tillstånd åt båda hållen – det ena påverkar det andra och vice versa. Det har visat sig att andningen förändras som svar på förändringar i känslor, såsom sorg, rädsla, lycka och ilska. Ännu mer, genom att medvetet ändra hur vi andas kan vi påverka hur vi känner oss. Men varför? Det finns en enkel förklaring och det har att göra med en nerv som sprider sig i vår kropp – som sträcker sig från huvudet till magen och förbinder de flesta av de större organen mellan hjärnan och tjocktarmen, som ett system av rötter eller kabel – vagusnerven, som också är den längsta nerven i kroppen.

Vagusnerven har beskrivits som ”till stor del ansvarig för kopplingen mellan sinne och kropp”, för sin roll som förmedlare mellan tänkande och känsla. Cirka 80 % av dess fibrer är afferenta, vilket innebär att de går från kroppen till hjärnan. Detta gör att vi kan reglera vårt nervsystem genom hur vi andas, sjunger eller rör oss. Denna kunskap har använts i århundraden i den kinesiska och hinduiska kulturen, som har utvecklat flera metoder för att dra nytta av denna koppling mellan kropp och själ. Till exempel har den hinduiska traditionen ett brett utbud av andningsövningar som kallas pranayama, och ännu mer använder de sång som en helande praktik.

Vagusnerven är ansluten till diafragman, den sträcker sig från nacken till buken. När vi andas djupt in i magen, med hjälp av diafragman, aktiverar vi vagusnerven, som ansvarar för att stänga av ”fight or flight”-responsen, vilket minskar tillståndet av vakenhet eller stress i kroppen. Vi kan säga att vagusnerven lyssnar och reagerar på hur vi andas och skickar dessa meddelanden till hjärnan och hjärtat. När vi andas långsamt minskar hjärtmuskelns syrebehov och vår puls sjunker. Om vi ​​andas snabbt måste det betyda att vi är i fara eller att vi behöver mer syre och energi, därmed ökar pulsen, och vi känner oss upphetsade eller oroliga. Vagusnerven aktiverar det parasympatiska nervsystemet – vilo- och matsmältningssvaret. Om vi ​​andas på ett djupt sätt kan vi stimulera denna nerv som kommer att förvisa effekterna av det sympatiska nervsystemet. Viktigt att komma ihåg att det som utlöser avslappningsresponsen är utandningen.

Våra känslor, kropp och sinne kan inte separeras, vilket framgår av forskning inom psykoneuroimmunologi (vetenskapen som studerar interaktionen mellan sinnet och kroppen). Gabor Mate säger i sin bok ”When the Body Says No”: att ”det finns ingen kropp som inte är sinne, inget sinne som inte är kropp”, och lyfter fram vikten av att tilltala människor från ett holistiskt perspektiv och studera samspelet mellan sinne och kropp för att förstå hälsa och välbefinnande.

Att vara människa, levande och självsäker med en positiv självdefinition innebär att återta våra kroppar och vår självkänsla. Denna process är möjlig men den kräver medvetenhet. Till exempel, som neuroforskare har visat – det enda sättet att komma åt vår känslomässiga hjärna är genom självmedvetenhet (”genom att aktivera den mediala prefrontala cortex, den del av hjärnan som märker vad som pågår inuti oss och därmed låter oss känna vad vi känner” LeDoux, J. (Kolk, f. van der, 2015)). Detta hjälper oss att lära oss hur vi hanterar våra känslor, hur vi blir medvetna om vårt inre landskap och hur vi skapar nya möjligheter för oss själva, och på så sätt utveckla förmågan att bemästra komplexiteten i vår inre upplevelse, för att ta ansvar och fullt ansvar för oss själva och våra liv.

Att återta verkligheten i våra kroppar ger oss en känsla av egenmakt och säkerhet, en medvetenhet om att vi bara kan känna oss trygga i våra kroppar, men ännu mer är vår självkänsla rotad i våra kroppar. Det visar sig att när du uppmärksammar dig själv: standardtillståndet aktiverar hjärnområdena som samverkar för att skapa din känsla av ”jag” (Bessel, van der K. 2015).

Funded by the European Union. Views and opinions expressed are however those of the author(s) only and do not necessarily reflect those of the European Union or the ANPCDEFP. Neither the European Union nor the ANPCDEFP can be held responsible for them.